DianeK

Jag tänkte göra ett försök till att "reda ut" hela den här tävlingsbadevippen som satt sig i min hjärna (och mitt hjärta). Ytlighet har aldrig varit min grej någonsin i livet skulle jag vilja påstå, och jag tror att de som känner mig håller med på den punkten. Den där ytligheten om att man vill vara snygg har såklart funnits inom mig, men att visa upp sig inför andra och att få veta vad de tycker om hur jag ser ut har aldrig funnits där. Den där snyggheten man ville uppnå när man kom upp i högstadiet och faktiskt började bry sig om vilka kläder man hade på sig, vilka skor man hade, att man började fixa håret och kanske till och med dra på sig lite smink innan skolan. Sen var det det där med träning och mat också. Man kunde ju inte se ut som Adriana Lima genom att äta MAT direkt så där fick man ju göra anpassningar. För min del började jag hoppa över frukosten, eller åtminstone äta mycket mindre. (Frukost har och kommer alltid vara mitt absoluta favoritmål om dagen så jag vet inte hur jag lyckades med denna nedskärning för att så småningom skita i frukosten helt.) Lunchen i skolan byttes ut mot fil och havregryn/rispuffar/russin-musli som erbjöds som något extra substitut till de som inte "tyckte om" maten som serverades. Och visst var det kanske bättre att ungdomarna åt fil till mat än inget alls... men om filen inte funnits hade man kanske tvingat i sig lite mat (läs: näring) ändå, vad vet jag? Mellanmål fanns inte på kartan och hemma gnälldes det över att man åt som en myra och betedde sig som en fiskmås (äta - gå på toa). Det traditionella och mysiga kvällsfikat bestående av skorpor med smör och ost och varm mjölk med honung eller te tillsammans med familjen byttes ut mot en kopp honungsvatten senast kl 18 då jag hade hört att det ökade på förbränningen under natten. Och fy skam för den som åt något efter 18 på kvällen - för den skulle vakna upp och vara fet. När jag sitter och skriver detta hör jag hur bisarrt det hela låter, men detta var verkligheten.. Detta var vad jag trodde blint och stenhårt på och därför fanns det inget som kom i min väg från att hålla mina matvanor på det sätt jag gjorde. Och visst fungerade denna metod. Jag blev smalare. Jag fick höra det av de coola tjejerna i skolan, jag fick höra det hos skolsköterskan och jag fick höra det hemma från oroliga föräldrar.. Denna period har satt sina spår i mig och filen har förföljt mig i många år, fram tills i mars 2014 faktiskt.

Mitt förhållande till den där utsökta filen och muslin har varit av karaktären från och till i många år och jag kan idag inte förstå hur jag på allvar kunde tro att det var "mat" och vettigt att äta till middag, till lunch, efter ett hårt träningspass osv. Och knäckebrödet ska vi inte ens tala om. Jisses vad jag kan knapra knäckebröd och som jag ÄLSKAR det. Både det hårda brödet och den syrliga filen. Men nu har jag brutit upp med dem. Tack vare att jag tog mig själv i kragen och insåg att jag behövde hjälp.  Även om jag själv har mycket kunskap om kost och träning och näring kunde jag inte förmå mig själv att lyssna på mina egna råd och rekommendationer. Jag anlitade en coach främst för kostupplägg (men fick även träningsupplägg då jag bestämde mig för att deltaga i ett program kallat TOPPFORM2014 med Richard Susaeg). Jag visste att jag redan hade och kunde det där med träning men kosten var helt fucked up, vilket jag också tror framgick ganska väl när jag fick fylla i min matdagbok under två dagar som coachen skulle ha som underlag inför mina upplägg. Jag skämdes verkligen över hur mina dagar såg ut i matväg, jag skämdes för mig själv och jag skämdes inför hur den här främmande människan skulle uppfatta mig. Han måste ha tänkt att jag var helt dum i huvudet..? Jag ville ha hjälp för att komma ur mina matvanor, sluta vara rädd för mat och se resultat av all den tid jag lägger på min älskade träning! Sagt och gjort fick jag ett schema med clean mat som gröt till frukost, frukt till mellanmål, kyckling och ris till lunch, nötter som mellanmål nr 2, lax och potatis till middag och ett litet kvällsmål varje dag. Och det sjukaste (som jag är så otroligt förvånad och stolt över att jag gjorde) var att jag handlöst följde ALLA HANS DIREKTIV. Det var utan tvekan som jag började äta MAT till lunch. Jag åt MAT till middag och dessutom fick jag i mig ett kvällsmål och frukost! Jag hade inga tvivel alls (och här kanske jag undrar lite över mitt eget vett/förstånd/förnuft och hur dumdristig jag var) utan jag bara hoppade på och tänkte att detta måste vara bra. Varför jag inte kunnat förmå mig själv att sätta ihop ett eget kostschema (kalorier in och kalorier ut, kom igen det är inte så svårt) det vet jag inte riktigt, men jag tror att jag inte litade på mig själv. Tänk om jag skulle räkna fel, och göra fel, vilket misslyckande det skulle vara.. Men jag vet nu att detta som jag håller på med fungerar! Och jag är så glad över att jag tog tag i det.

Sen var det det där andra problemet som kom in i bilden under de perioder då jag inte klarade av de hårda nedskärningarna och kompromisserna som maten och mitt matintag fick ta. Perioderna då jag åt och åt och åt tills magen blev uppspänd som en ballong och ångesten kom som ett brev på posten. Jag stoppade fingrarna i halsen och spydde upp den goda mat jag hade proppat i mig... Periodvis var det så, periodvis var det väldigt lite mat som gick in. Hur kan man som en oskyldig ung kvinna bli så påverkad och av VAD att man känner att man måste sluta äta, eller stoppa fingrarna i halsen FÖR ATT man ätit. Jag har aldrig pratat med någon om varken anorexi eller bulimi (för jag antar att det var vad jag "hade"/"led av"), men nu skriver jag det relativt lätt ut i cybervärlden och kunde knappt bry mig mindre om vad folk ska säga om det. Jag har aldrig tyckt att det varit någon "sjukdom" för det är inget man blir smittad av. Man bara väljer, som enskild individ, att sluta äta tillexempel och så är det gjort.

Hur som helst är jag en sådan där typ av person som kan och SKA kunna göra allt själv (det är nog ärvt av mina  fina föräldrar där den ena är mer envis än den andra) på gott och ont. För jag har genom denna resa, med en kost- och träningscoach, faktiskt insett att man inte nödvändigtvis behöver klara allt själv. Och detta är något jag sagt till många människor runt omkring mig i många år, att det är ok att ta hjälp av andra - men återigen har jag inte själv lyssnat på mina egna råd. Därav känner jag mig lite som en hycklare. Vaf*n här står jag och säger en sak men gör inte ens på det viset själv...

 Hur som helst känner jag mig "frisk" från både anorexi och bulimi idag och har inga bekymmer med kost eller träning. Jag tränar mycket - JA - för att jag älskar känslan av att träna. Känslan av att ha tränat. Så försök inte ta det ifrån mig som om jag tränar för att jag "måste". På ett sätt måste jag ju, för annars mår inte jag bra. Jag tänker på vad jag äter - JA - för att min kropp och mitt psyke mår så mycket bättre då. Jag går inte runt och känner mig svullen eller tjock eller vad vi nu ska kalla det. Jag känner mig duktig. Och duktig-flicka-fällan är jag nog fast i det kan jag hålla med om. För jag tycker om att göra andra "tillags" genom att vara lite av den där helylletjejen som är duktig och ordentlig. Det är den jag är, och den jag vill vara. Möjligen skulle man kanske kunna påstå att jag i dagsläget har den härliga "diagnosen" ortorexi som innebär "ett överdrivet hälsosamt beteende". Men det är inget JAG mår dåligt av. Det verkar mest vara de i ens omgivning som mår dåligt av någons påstådda ortorexi? Det är synd att saker som är bra, och som alltid har varit bra saker, som att äta hälsosamt och att träna, har gått och blivit FÖR MYCKET istället. Allt ska ju vara "lagom". Uttrycket som bara finns i Sverige och som dessutom används MEST i landet...

 

Vad jag vill få fram är att det här med att tävla i Bikini Fitness är något jag ser fram emot något enormt mycket. Jag är så förbannat taggad på att se vad jag, Diane Kureborn, kan åstadkomma med min kropp. Kroppen som har burit mig genom truppgymnastiken, dansen, gruppträningen, gymmet och genom hela livet. Jag vill se vad jag kan göra! Så om du inte vill följa min resa föreslår jag att du lämnar mig ifred (så som jag lämnar dig ifred). Och om du har åsikter om min kropp eller min livsstil föreslår jag att du håller dem för dig själv, så som jag håller mina eventuella åsikter om dig för mig själv. För i slutänden kan vi inte påverka varandra, vi kan bara själva bestämma vad vi väljer att göra. Och det är väl det som är så bra med oss människor - vi tänker, beslutar och GÖR själva.

 

Så tack för att du frågar om jag vill ha en kaka. Och ett ännu större TACK för att du inte tjatar om varför jag inte vill ha en förbannad kaka eller försöker tvinga på mig en när jag snällt avböjer ditt erbjudande.

Jag är inte den som sticker ut i mängden med flit. Jag är inte den som tar spotlighten när helst det finns tillfälle. Jag är inte den som behöver andras åsikter/kommentarer/beröm för att själv må bra. Men jävlar i min lilla låda - Jag ska TÄVLA i Bikini Fitness - och jag är vettskrämd inför den där scenen med allas ögon på mig, som dömer mig från topp till tå - men samtidigt känner jag behovet av att bevisa för mig själv att jag kan. Jag kommer träna hårt och äta rätt och vara i mitt livs form för att bevisa för MIG SJÄLV, att jag kan.

DK´s självdisciplin - omgivning   1-0