DianeK

Jag och Malin åker ut på vischan vid 10 för att låna ett par gobitar - hästarna. Sådana saker tycker jag om, saker där jag känner att jag gör något vettigt av dagen och fysiskt. Jag vet själv att jag inte riktigt tänker som jag gjorde tidigare, numera har den fysiska aktiviteten en stor, större, störst del av mina miljontals tankar. Jag vet inte hur eller varför jag hamnat här & jag tror inte heller att jag har någon lust att ta mig ur det, än..

Att vara fysiskt aktiv har väl aldrig varit något negativt. Dock vet jag, som många andra, att det faktiskt finns en gräns då det inte längre bara är positivt. Den gränsen som jag själv inte kan sätta fingret på riktigt. Dessutom är jag den typ av person som vet vad som är "rätt" & "fel" men som inte är speciellt bra på att lyssna på mina egna råd. Däremot är jag en jävel på att lyssna på mig själv när det gäller disciplin. Har jag bestämt mig för något ser jag till att det genomförs - oavsett om det nu är att gå på ett träningspass eller gå upp ur sängen jag just lagt mig i för att sova för att stänga den där garderobsdörren som står på glänt..

En sak som ofta poppar upp i skallen på mig är det faktum att jag inte hittar någon rätt för mig att "klaga" - om det nu är vad jag gör. Jag vill inte heller "klaga", det är inte därför jag skriver. Jag vill bara se saker i klartext, kanske kan det hjälpa mig att faktiskt se mina tankar och på så sätt kunna jobba med dem. Få dem att successivt minska, tyna bort och så småningom försvinna.

Än så länge är fysiskt aktivitet i olika former min favorit-sysselsättning, och alltså något jag tänker fortsätta med tills dess att det upphör vara en favorit. Varför sluta med något jag älskar & mår bra av. För det är faktiskt sanningen - jag mår bra, bättre, som bäst efter att jag gett mig ut i spåret, spenderat en timme eller två på gymet, efter cirkelträning, yoga, box och mitt eget aerobicpass. Även om det ibland känns piss innan, mår jag alltid mycket bättre efteråt.
Det är ofta min belöning - att få känna mig lite nöjd (absolut inte fullt nöjd med mig själv för det vore ju egoistiskt och arrogant (ännu en av mina idiotiska och knäppa tankar antar jag)) med mig själv och det faktum att jag genomförde passet trots känslan jag hade innan det hela drog igång..

Jag längtar efter att genomföra min planerade tatuering, jag tror & hoppas att den kan bli en bra sporre att faktiskt försöka leva efter mottot jag så gärna önskar jag levde efter.
Faktum är att jag en dag ska leva efter just det mottot - den dagen ska komma, och jag ska göra mitt bästa för att inte låta den dagen komma allt för sent.

Kom nu ihåg att ovanstående text är ett resultat av tankarna som vimlar omkring i huvudet på DK.
Jag förstår dem inte själv ibland.
rättelse
jag förstår dem oftast inte ens själv